lp-skiva
Välkommen till Röda bönor

Under valda medlemmar finns utdrag frćn intervjuer gjorda 1984.






Anbritt Kronlund

- Vad gjorde dig intresserad av kvinnofrÄgor? - Jag tror att det fanns dÀr nÄgonstans inom mig eftersom det fanns kvinnor i min nÀrhet som försökte hÀvda sitt vÀrde. Sedan syntes det sÄ tydligt runt omkring mig i och med jobbet som barnstugepsykolog, kvinnorna som arbetade pÄ barnstugorna hade lÄg status och könsrollerna hos barnens familjer var ofta ojÀmlika.

- Hur fungerade Röda bönor som grupp? - Ja, jag brukar sÀga att det Àr den bÀsta gruppterapi jag har gÄtt i. Vi kÀmpade med mÄnga konflikter men vi var tvungna att göra ett bra jobb samtidigt, till skillnad frÄn en terapigrupp. Vi blev tvungna att lösa konflikter och acceptera att vi var olika och hade olika egenheter som man inte kunde Àndra pÄ men som man kunde ta hÀnsyn till. Vi hade stor omtanke om varandra.

- Idag (1984) nĂ€r du har levt ett tag utan Röda bönor. Vad saknar du dĂ„? - Jag saknar den dĂ€r tillhörigheten som vi hade, den skulle jag gĂ€rna se pĂ„ jobbet. Även om jag fortfarande hĂ„ller pĂ„ att spela hade vi i Röda Bönor en speciell tillhörighet som Ă€r svĂ„r att finna nĂ„gon annanstans.

Anbritt Kronlund

Eva Vahlne

- Vad gjorde dig intresserad av kvinnofrÄgor? - Jag blev intresserad av kvinnofrÄgor pÄ ett politiskt, medvetet sÀtt genom att jag kom med i Röda Bönor, eller i samband med det. Jag hade nog kÀnt mig orÀttvist behandlad tidigare enbart för att jag var tjej. NÀr jag hamnade i Röda Bönor spottade jag upp mig och fick ett större sjÀlvförtroende, inte minst i förhÄllande till killar. Jag tror att det var pÄ det pÄ det sÀttet jag blev medveten om min kvinnoroll.

- BerÀtta om nÄgot speciellt minne frÄn Röda Bönor. - Jo, första gÄngen vi spelade i Stockholm, det var ju ett fantastiskt lyft.

Folkmusikfestival i Gamla Riksdagshuset. Det var första gÄngen vi blev riktigt kÀnda i Stockholm och i musikrörelsen dÀr.

Jag glömmer aldrig nÀr vi stÄr i ena kammaren i riksdagshuset, som fylls till bredden, folk stod pÄ varandra för att höra oss. NÀr vi stod dÀr pÄ scenen och sjöng och folk applÄderade sÄ att man nÀstan lyfte frÄn golvet, dÄ tÀnkte jag att det inte Àr sÄ konstigt att stora stjÀrnor blir knÀppa i huvudet, ja att de fÄr storhetsvansinne och blir vÀldigt egotrippade.

- Varför slutade du i Röda Bönor? - Jag flyttade till Stockholm och fick ett bra arbete dÀr. NÀr jag kom dit började jag direkt engagera mig i olika kvinnoorganisationer och det blev det stora lyftet. Man kan nog sÀga att det var dÄ som jag blev vuxen och fick det sjÀlvförtroende som jag har idag. NÀr jag kom till kvinnoorganisationerna var jag en "röd böna". Det gav mig status och gjorde att folk blev intresserade av att arbeta tillsammans med mig.

Eva Vahlne

Eva Westerberg

- PĂ„ vilket sĂ€tt tycker du att Röda bönor skiljer sig frĂ„n andra musikgrupper? - Ja, det var ju kollektivet. Även om man inte var lĂ„tskrivare sĂ„ hade man inflytande över texternas innehĂ„ll. Tillsammans analyserade vi texter vĂ€ldigt mycket och hade synpunkter pĂ„ hur en text skulle vara för att fĂ„ vara med. Det var visserligen inte alltid som de som hade skrivit texterna accepterade Ă€ndringarna, men man fick i alla fall kritisera och komma med synpunkter. Der var inte heligt. Jag undrar vilka grupper och textförfattare som skulle acceptera det?

- Tror du att Röda bönor hade stor betydelse för att de hÀr lÄtarna kom till? - Ja, det tror jag! De som skrev lÄtarna blev inspirerade av Röda bönor och att vi var ute och spelade. Det visade sig ju senare att nÀr vi inte var ute och spelade sÄ var det heller inte nÄgon som skrev.

- Tycker du att alla fick ta plats i Röda bönor? - Ja, det tycker jag nog. Vi fick slÄss om plats, bÄde personligt, i relationerna och musikaliskt. Men alla slogs faktiskt. Det var inte sÄ att nÄgra gav fan i det - alla försökte fÄ utrymme. Men alla fick ocksÄ plats och göra saker Àven om det inte gav det bÀsta resultatet sÄ var det viktigt att alla gjorde nÄgot. Att man kunde hÀvda sin rÀtt att fÄ spela och sjunga, som man ju inte kan i kommersiella grupper dÀr det bara handlar om att göra det sÄ bra som möjligt.

Eva Westerberg

Marianne Giselsson

- Vad har du att sÀga om ditt kvinnomedvetande och Röda Bönor? - I och med att jag hade jobbat flera Är i Kvinnoligan i Lund, sÄ hade jag en stark feministisk förankring. I Röda bönor upplevde jag mig sjÀlv och gruppen som vÀldigt starka tillsammans. Vi stod pÄ scen, vi var ett flaggskepp i kvinnorörelsen och vart vi Àn kom blev vi oerhört entusiastiskt mottagna. Vi kunde, vi ville och vi vÄgade inta scenen! Vi stod för det vi sjöng om och vi skapade tillsammans. Detta gav ett nytt innehÄll och ett nytt feministiskt perspektiv. Vi var sÄ starka i allt vi gjorde. Vi lÀrde oss ocksÄ att lyssna till varandras idéer och skapa tillsammans, vilket inte alltid var sÄ lÀtt. Det var ingen majoritet som beslutade utan vi hade bestÀmt oss för att diskutera tills vi var eniga, vilket ibland kunde ta lite tid men det var det vÀrt.

- FörÀndrades din syn pÄ mÀn och manliga vÀrderingar i och med Bönorna? - Ja, pÄ nÄgot sÀtt gjorde den nog det. Nu var det plötsligt mÀn som sprang i hasorna pÄ oss och bar vÄra vÀskor och vi var huvudpersonerna. Det var inte de som skulle framtrÀda utan de kunde gÀrna fÄ stöka lite i skymundan. Detta mÄste nÄgonstans ha stÀrkt ens sjÀlvförtroende och gjort klart för oss kvinnor att nu var det vi som var viktiga! Detta gjorde nog ocksÄ att man blev lite mer observant pÄ hur karlar behandlade en bÄde hemma och i yrkeslivet. Man godtog inte vad som helst.

- Hur skiljer sig Bönorna frÄn andra musikgrupper nÀr det gÀller lÄtskrivandet? - Jag tror att vi var lite mer kollektiva nÀr det gÀllde lÄtskrivandet och alla texter togs upp till diskussion för att se om vi kunde stÄ för texten ideologiskt allihop. Texterna Àr ju oerhört genomarbetade och vartenda ord, varenda mening betydde verkligen nÄgot. Det skrevs aldrig nÄgra lÀttköpta texter. Vi raljerade ju ofta med olika samhÀllsföreteelser och anvÀnde oss av humor och ironi i kampen för ett jÀmlikt samhÀlle. Detta genomsyrar ju bÄde texterna och musiken. FrÄn början var ju texterna det viktigaste men framförandet och den musikaliska kvalitén blev lika viktiga med tiden.

- Vad sÀger du om Bönornas sÀtt att sjunga? - Det som var typiskt för oss var ju stÀmsÄngen och att alla skulle fÄ vara med och sjunga. I varje lÄt skulle det finnas plats bÄde för kollektivet och för var och en. Jag tror att mycket av Röda Bönors framtoning utgick frÄn just detta.

- Hur fungerade Bönorna som grupp? - Naturligtvis var det inte konfliktfritt. NĂ„gon kĂ€nde sig kanske undanskuffad; kanske inte fick spela eller sjunga det den ville. Men vi tog alltid upp saken till diskussion och försökte vara sĂ„ förstĂ„ende och rĂ€ttvisa som vi kunde. Vi utgick ju ifrĂ„n att alla skulle ha lika stor plats i gruppen och kĂ€nna sig lika mycket som en del av den. Vi hade naturligtvis olika förmĂ„gor nĂ€r det gĂ€llde att skriva texter, spela instrument eller framtrĂ€da pĂ„ scen men det var helheten som rĂ€knades. Vi blev nog ganska bra pĂ„ konfliktlösning tror jag och vi hade ett favorituttryck: "Man ska inte grĂ€ma sig utan komma igen!" Överhuvudtaget tror jag att vi tog ganska vĂ€l hand om varandra och vi var ju mycket tillsammans pĂ„ turnĂ©er, spelningar och skivinspelningar och fungerade vĂ€l som terapigrupp ocksĂ„.

Marianne Giselsson

Mona Eklund

- Hur kom du med i Röda bönor? - Jag bodde granne med en av bandets tidiga medlemmar. Hon visste att jag spelade piano och dragspel. Det var februari 1974, bandet hade precis bildats och min dotter var alldeles nyfödd. Jag vacklade lite i motivationen, tyckte det var jobbigt att slÀpa ivÀg bÄde babykorg och dragspel pÄ bussen för att komma pÄ repetitionerna. Men skjuts med Annbritt i hennes Folka underlÀttade enormt. Och milde tid vilket tur att jag kom över det dÀr initiala motstÄndet!

- Vad har Röda bönor betytt för dig? - Otroligt mycket. Förutom det musikaliska och att vara en del av kvinnorörelsen under en fantastisk epok betydde det mycket för mig som person. Jag fick lĂ€ra mig kompromissa pĂ„ ett sĂ€tt som jag inte vet om jag hade lĂ€rt mig i nĂ„got annat sammanhang. Vi var tillĂ„tande mot varandra, och vi hade tvĂ„ strategier för att lösa problem. Den ena var att vi byggde pĂ„ konsensus. Och vi lyckades alltid, men sjĂ€lvfallet krĂ€vde det bĂ„de kompromissvilja och tid. Den andra strategin gick ut pĂ„ att om man sa nĂ„got man Ă„ngrade kunde man sĂ€ga "slurp". Det betydde att det sagda var osagt, och sĂ„ kunde personen ifrĂ„ga börja pĂ„ nytt. Även musiken i sig var viktig för mig. Vi satte ju musik till ett budskap och inte minst utvecklade vi stĂ€msĂ„ngen. Fyra stĂ€mmor var optimalt, och vi NJÖT av stĂ€msĂ„ngen.

- Kan du berÀtta nÄgot minne frÄn spelningarna? - Ett tidigt minne Àr att vi hade en spelning i Köpenhamn och vi behövde öva pÄ fÀrjan över. Vi hade dragspelsvÀskan lite slarvigt uppfÀlld, och folk började slÀnga pengar i vÀskan. Vi fick blodad tand och stÀllde oss pÄ Ströget pÄ samma sÀtt, tills polisen kom. Vi kom alltsÄ vÀlrepeterade till spelningen, som gick jÀttebra, och fick vÄr första erfarenhet som gatumusikanter.

Mona Eklund

Pia Arenhill

- Hur sÄg din musikaliska uppvÀxt ut? - NÀr jag var liten hade min pappa ett eget jazzband dÀr han var trummis. SÄ smÄningom spelade han i Harry Arnolds storband . Han spelade pÄ kvÀllarna och arbetade pÄ dagarna. Mamma sjöng i kyrkokören och överhuvudtaget sjöng vi mycket hemma inte minst i bilen, och mycket i stÀmmor.

- Vilken betydelse hade Röda Bönor för dig, som du upplevde det dÄ? - Jag mÄdde vÀldigt bra av att komma med och jag flöt lÀtt in i gruppen. MÀnniskor som trÀffade mig sa att jag hade blivit förÀndrad, öppnare inte sÄ blyg lÀngre utan mer frimodig och glad. Jag fick mycket identifikation genom Röda Bönor. En tid som gav mig bekrÀftelse och spÀnnande upplevelser samt en god kamratskap som delvis hÄller i sig Àn idag.

- PÄ vilket sÀtt skiljer sig Röda bönor frÄn andra musikgrupper? - PÄ alla sÀtt. Jag har erfarenhet av ett par andra tjejband men det som skiljde Röda Bönor frÄn andra grupper var en stor generositet, vÀrme och humor. Ja, jag tyckte de andra grupperna var mycket snÄlare kÀnslomÀssigt och kanske lite strÀngare. DÀr var det de som var mest musikaliska som styrde och de andra fick hÀnga pÄ, sÄ var det inte alls i Bönorna. HÀr skulle alla fÄ plats.

Pia Arenhill


lp-skiva